Kraftig upprustning av försvaret att komma
Regeringen meddelade i slutet av mars 2025 att man, tillsammans med samarbetspartiet Sverigedemokraterna, är överens om att satsa på den svenska militären genom att öka försvarsbudgeten så att de motsvarar 3,5 % av BNP år 2030. Det är en dramatisk höjning från dagens nivå på cirka 2,4 % av BNP. För att nå målet planeras ett tillskott på 300 miljarder kronor över de kommande tio åren, huvudsakligen finansierat genom statliga lån. Statsminister Ulf Kristersson (M) beskriver det som den största militära upprustningen sedan kalla kriget. Beslutet är tänkt att gälla perioden 2025–2035 och innebär att svenska försvarsutgifter tar ett historiskt kliv uppåt.
Varför ska svenska militären rustas upp?
Två huvudsakliga skäl anges till denna snabbrengering av försvaret. För det första har Rysslands krig i Ukraina, förändrat säkerhetsläget i Europa fundamentalt. Sedan den fullskaliga invasionen 2022 har europeiska länder rustat upp i snabb takt – Europas samlade försvarsutgifter ökade med 16% bara från 2022 till 2023. Sverige, som tidigare varit militärt alliansfritt, ansökte 2022 om medlemskap i NATO i respons på den ryska aggressionen. Ett medlemskap ställer i sig krav på högre försvarsbudget (NATO:s nuvarande miniminivå är 2 % av BNP). Men den svenska regeringen menar att hotet från ett expansivt Ryssland kräver ännu större satsningar för att höja den nationella försvarsförmågan snabbare.
Det andra skälet är förändringar i USA:s roll. Donald Trumps återkomst till Vita huset 2025 har “skakat om svensk politik” enligt Svenska Dagbladet. Trump-administrationen har signalerat ett minskat amerikanskt engagemang i Europa och i NATO. Till exempel har USA fryst en del stöd till Ukraina och tonat ned vissa säkerhetsåtaganden, vilket uppfattas som att Europa måste ta ett större ansvar själv. Kristersson påpekar att NATO sannolikt kommer besluta om nya, högre mål för medlemsländernas försvarsbudget – ”mellan 3 och 4 % av BNP” – vid toppmötet i juni. Med andra ord: Europa kan inte längre räkna med att USA ensamt bär bördan, utan länder som Sverige måste kraftigt stärka sina militära muskler.
Historiskt sett har Sverige varierat sin försvarsbudget. Under kalla kriget låg utgifterna länge runt 2,5–3 % av BNP. Därefter kom en kraftig nedrustning: kring 2010 var nivån nere under 1 % av BNP och invasionsförsvaret hade till stora delar monterats ned efter årtionden av fred i närområdet. Situationen började vända efter Rysslands annektering av Krim 2014 – därefter har anslagen successivt höjts. 2022, efter invasionen av Ukraina, beslutade riksdagen att sikta på 2 % av BNP till senast 2028. Att nu skyndsamt gå ända till 3,5 % inom ytterligare ett par år är dock ett långt större steg än tidigare planerat. Enligt regeringens beräkningar skulle en försvarsbudget på 3,5 % av BNP 2030 motsvara ca 255 miljarder kronor.
Säkerhetspolitiskt perspektiv
På kort sikt skickar beslutet en tydlig signal både inåt och utåt: Sverige menar allvar med försvaret. 3,5 % av BNP skulle placera Sverige bland de länder som satsar mest på försvar inom NATO – i paritet med USA själv (som i dag ligger runt 3,5 %) och högre än traditionella tungviktare som Storbritannien eller Frankrike (ca 2–2,5 %). Det kan ge Sverige ökat inflytande inom NATO och i det säkerhetspolitiska samarbetet i Norden och Europa.
Samtidigt handlar det inte bara om att spendera pengar – det tar tid att bygga faktisk militär kapacitet. Personal ska utbildas, vapensystem köpas in och organisationen expandera. Regeringen har markerat att mycket av fokus lär ligga på Östersjöområdet, där hotbilden från Ryssland är tydligast. Sverige väntas till exempel investera i fler fartyg, luftvärnssystem, cyberförsvar och eventuellt förmågor man idag saknar men NATO kan önska (som långdistansrobotar eller ytterligare stridsflygplan). Att NATO nu styr inriktningen mer är något försvarsledningen välkomnar, då det ger tydliga mål.
För Sveriges grannländer kan denna upprustning ge både trygghet och viss oro. Finland och de baltiska länderna har efterfrågat ett starkare svenskt försvar, då det gynnar hela regionens stabilitet. Polen och Norge satsar också stort på militären, så Sverige följer en bred trend i norra Europa att kraftsamla mot det ryska hotet.
Många hade för bara några år sedan haft svårt att föreställa sig en försvarsbudget på 3,5 % av BNP – det lät som nivåer hörande till orostider under 1950-talet. Nu befinner vi oss just i en orostid. De flesta är ense om att satsningen behövs för att garantera trygghet, men det finns samtidigt en viss oro: Kommer dessa pengar verkligen göra oss säkrare? Kritiker betonar att säkerhet inte enbart uppnås med vapen – energisäkerhet, psykologiskt försvar och diplomati spelar också roll. Andra menar att ett starkt försvar i sig är det bästa fredsbevarande medlet, då det avskräcker potentiella angripare. I den politiska debatten har nästan alla partier nu övertrumfat varandra i försvarsvilja, en remarkabel enighet som speglar insikten om det allvarliga omvärldsläget.
Sammantaget markerar beslutet om 3,5 % av BNP till försvaret en historisk kursändring. Sverige tar farväl av efter-kalla krigets fredsdividend och rustar åter som under de mest spända perioderna av 1900-talet. Säkerhetspolitiskt ger det ökad robusthet och trovärdighet gentemot både allierade och potentiella fiender. Inrikespolitiskt innebär det en enorm långsiktig investering – men också ett ansvar att förvalta dessa resurser väl. Som en försvarsexpert uttryckte det: “Det här är Sveriges riktiga upprustning”, ett besked av historiska mått. Nu gäller det att se till att den svenska militären verkligen ökar i motsvarande grad, så att satsningen ger utdelning i form av ökad säkerhet för landet och regionen.